Thursday, October 25, 2012

"The tribes of Yahweh"

Idag köpte jag en bok som jag hade beställt via Akademibokhandeln. Den kostade mer än tusen kronor. Men det kändes nödvändigt att köpa den.

Den heter "The Tribes of Yahweh: A sociology of the religion of liberated Israel, 1250-1050 BC" och är skriven av Norman K. Gottwald. Den kom ut 1979, men det här är ett nytryck från 1999. Med ett nyskrivet förord.

Annars har jag lånat den flera gånger på bibliotek. Problemet är att jag inte riktigt velat lämna tillbaks den. Senaste gången lånade jag den från (om jag minns rätt) Uppsala universitetsbibliotek, via KB. 

De ilsknade till efter att jag ignorerat ett antal anmaningar att lämna tillbaks den. Till sist skrev de ett ilsket hotfullt mail till KB, där de rentav (absurt nog) sade att jag haft den så länge att jag kanske skulle få ersätta den. även om jag lämnade tillbaks den. 

Efter att jag kommit över den första chocken kommunicerade jag lite syrligt till båda biblioteken (eller möjligen endast till KB jag minns inte) att de ju hade gett mig ett utmärkt skäl att inte lämna tillbaks den alls. Om jag ändå måste ersätta den även om jag lämnade tillbaks den kunde jag ju lika gärna behålla den....

Det löste sig i alla fall, jag lämnade den och jag slapp att ersätta den. 

Att jag var så ovillig att lämna igen boken vad berodde det på, egentligen? Det handlar nog om att den är en sorts terapi för ett barndomstrauma.  Bakgrunden är denna.

Jag var åtta år, och mycket otrygg och ångestfull. Jag hade hört någon tala om att det fanns en Gud, som var god och ville att människor skulle vara snälla och bry sig om varandra. Den idén tilltalade mig väldigt mycket. 

Jag fick också höra talas om att Bibeln var Guds ord. Så våren 1963 satte jag mig ner och började läsa Bibeln. Från början. 

Jag började alltså med Första Mosebok. Jag minns var jag satt när jag började. Jag satt i soffan i vardagsrummet i den lägenhet vid Fyrverkarbacken vi just hade flyttat in i.

Bibeln var inte riktig vad jag trott, eller hoppats.  Det mesta verkade otäckt. Syndafloden exempelvis, även om jag nog redan då antog att det var en myt.

Men det värsta var när jag kom till Josuas bok. Jag minns var jag läste de centrala partierna i den. Jag låg på golvet i barnens sovrum. Jag läste så ögonen  blödde. Jag blev räddare och räddare ju längre jag kom.

Det handlade om ett folkmord. Josua var en israelitisk befälhavare. Han kan ses som en märklig korsning mellan (för att ta några modesta exempel) Tiglat Pileser III, Djingis Khan och Ratko Mladic. Men värre än alla dessa tre tillsammans.

För det jag läste om var att han fick order av Gud att erövra (och förstöra) stad efter stad och där döda alla utan undantag. Män, kvinnor och barn. Inte i ilska, inte för att hämnas något. Utan för att iskallt, systematiskt genomföra Guds befallning. 

Det här stod i en bok som jag hade trott skulle handla om en Gud som ville att människor skulle tycka om varandra. Min fasa var oändlig. Och av olika anledningar fanns det inte någon jag kände att jag kunde prata med om saken. Det blev som ett ytterligare inre sår - som lades till de många andra som jag hade redan. 

Men var kommer Gottwalds bok in i detta? 

Jo, ungefär 1985 insåg jag att folkmordet Josua beskrev i hög grad betvivlades av historiker och arkeologer. Det fanns olika skolor. Under hela 1900-talet hade diskussionen förts mellan i huvudak tre åsiktsriktningar.

Den första var de som trodde på Josua. Den företräddes främst av William Foxwell Albright. Han var en bibeltroende arkeolog och historiker. Han trodde att det mesta i Bibeln var sant, bland annat Josuas bok. Han ställning var ganska stark fram till 1960-talet.

Den andra åsikten fördes först fram av en Albrecht Alt. Han förnekade scenariot hos Josua. Enligt den skolan skulle erövringen av Kanaan varit en mycket långsam process. Israeliterna var nomader, och infiltrerade långsamt Palestina österifrån. Denna åsikt fick gradvis ett större och större stöd.

De tredje uppfattningen fördes först fram av George E. Mendenhall i tidskriften "Biblical Archaeologist" 1962. Det var den mest sympatiska av de tre. Den gick i princip ut på att det vare sig var ett blixtkrig eller en långsam infiltration österifrån. Mendenhall trodde att "erövringen" istället var en social revolution. "Israeliterna" var inte en folkgrupp, utan undertryckta kananéer. Det fanns en rad skäl som talade för det. Bland annat var skillnaden mellan kananeiska och hebreiska i själva verket snarast mindre än den mellan svenska och norska. Dessutom visar arkeologin att de tidiga israelitiska samhällena verkar ha varit mycket mer jämlika än vad de kananeiska verkade vara.

Den som framförallt systematiserade dessa idéer var just Norman K Gottwald.

Jag tyckte spontant om dom. För om de stämde skulle min fasa i åttaårsåldern berott på att jag hade läst en missvisande historieskrivning. Det ohyggliga blodbad som beskrevs hade aldrig inträffat.

Sedan kan man ju i så fall undra sig vilken mentalitet som fick  den eller de som nedtecknade Josuas bok kanske 800 år efter den påstådda invasionen  att gotta sig i imaginära massakrer. Det är en intressant fråga, förvisso.

Idag är nog den allmänna tendensen hos historiker och arkeologer att ha en syn som ligger nära den som Albrecht Alt förde fram. Den anses stödas av arkeologiska fakta, mer än de två andra teorierna.

Framförallt är det ingen seriös forskare som tror på Josuas bok längre. Det ohyggliga blixtkrigsartade folkmordet kan helt enkelt inte ha ägt rum. Det skulle ha lämnat arkeologiska spår, och några sådana finns inte. Josuas bok räknar pedantiskt upp stad efter stad som förintades i israeliternas blixtkrig. Men endast några få av dessa förstördes under den aktuella perioden (1200-talet f.kr.). De andra hände inget alls med, eller också hade de varit ruiner redan hundratals år innan. eller också var de inte ens byggda då.

Och även de få städer som faktiskt förstördes anses idag snarare ha fallit offer för filistéer och egypter, snarare än israeliter.

Däremot kan man se hur israelitiska bosättningar gradvis, mycket gradvis, sprider sig västerut. De saknar i motsats till de kananeiska tecken på stora sociala skillnader. Den israelitiska kulturen tränger gradvis ut den kananeiska, men det finns inga tecken på våldsamma strider eller massiv förstörelse.

Idag är inte heller revolutionsteorin så populär bland forskarna. Det brukar ju inte vara så politiskt korrekt med revolutioner i dessa dagar, men jag tycker inte argumenten emot är entydigt övertygande. Om israeliterna hade mer jämlika samhällen än kananéerna, om de dessutom nästan talade samma språk, är det väl inte så otänkbart att deras samhälle kunde ses som ett alternativ för kananéer, som var undertryckta av sina egna lokala kungar. Det kan ju ha varit en blandning av en gradvis folkvandring och någon  form av lokala revolutionära processer.

Men - slutligen- varför skildrar Josua ett folkmord som inte har ägt rum?  När Josuas bok skrevs fanns det ursprungliga relativt  egalitära israelitiska samhället inte kvar. Det hade uppstått en monarki, som sedan hade splittrats i två rivaliserande hälfter. Man var en del av maktspelet i Mellanöstern, och troligen avundades man sina mäktiga grannar, allierade och fiender - krigförande imperier som assyrier, babylonier, egypter, hettiter, persier, meder.

Och så beskriver man alltså sitt eget dimhöljda förflutna på ett sätt som låter som en proklamation av Sargon II eller Tiglat Pileser III. Skryt om hur man förstör och förintar sina fiender en efter en. Det var så den härskande monarkin ville se på sitt ursprung. Hellre det än en långsam och "tråkig" invandring österifrån - för att nu inte tala om en social revolution.
'
Nu har jag i alla fall köpt Gottwalds bok. Den är på nära tusen sidor, och eftersom den inte är en biblioteksbok kan jag göra hur mycket understrykningar jag vill i den. Och det kommer jag att göra...

No comments:

Post a Comment